Panikångest!

För ett par dagar sedan kunde jag bara inte vänta längre. Jag va så taggad att jag inte kunde sitta still. Kunde inte slappna av. Jag ville inte ha sommar.. Jag ville att det skulle bli höst! Jag ville inte vänta flera veckor för att få snöra på mig skridskorna igen och satsa 100 procent på konståkningen. Jag längtade efter att få känna mjölksyran i benen. Trotsa den hårda isen och få uppleva den fantastiska känslan av att klara hoppen som jag gjorde förr! Jag ville göra det nu!

Idag känner jag precis likadant. Men på något sett har jag låtit hela min semester passera utan att uppskatta den. Jag tänker konståkning hela dagarna och har låtit allt som man ska göra på sin semester bara segla förbi mig.

Jag är fast vi mitt beslut att göra en comeback. Men på något vis har jag börjat tvivla på mig själv.
Kommer jag klara av det här? Kommer jag orka? Är jag för gammal? Kommer jag göra bort mig?
Men å andra sidan är det ingen annan som ställer några krav på mig den här gången. Jag är den enda som bestämmer hur bra jag ska bli.
Jag tror att min tillfälliga prestations ångest har uppkommit av att jag absolut inte vill att min semester ska vara slut. Så nu ska jag sluta grubbla och lämna detta bakom mig.